Jag står på perongen och väntar på tåget, lyssnar på healing musik ochcdå plötligt slår det mig: -vilken resa jag har gjort med mig själv, jag har förändrats något markant sedan sist jag kollade på mig själv!

Idag regnar det ute. Jaha är jag bitter för det? Nej det är jag inte! Tacksam däremot.

Men om jag tittar på mig hur jag var förr, så var jag inåtvänd, rädd för nästan allting, vågade inte lyssna på musik för att jag var rädd att folk skulle höra min andra mobil ringa när jag hade två stycken. Hade alltid ena på ljudlöst. Vågade inte plinga på bussen (bisarr jag vet) fick sådan panik när jag skulle plinga och gå av. Satte mig alltid längst ut på sätet ville inte ha någon bredvid mig, då startade paniken inom mig igen. Detta har pågått ganska länge inom mig som jag har bearbetat helt själv. Idag klarar jag av dessa grejer, som plinga när jag ska av bussen, lyssna på musik utan att bry mig om att mobilen ska ringa (har bara en mobil) men jag har inte samma känsla - denna stickande, pirrande känsla av att skämmas.. Jag är så glad över att ha kommit vidare i mig själv. Idag diskuterar jag med mig själv, försöker lösa problem med mig själv, hitta logiska förklaringar -omöjligt egentligen!

Jag är redo att stänga ner det förflutna för det mina vänner är inget trevlig upplevelse.

Jag vänder blad och öppnar en ny oskriven bok. Nu är det min tur att vara författaren av min egen bok!

Vill tacka min fina kristall som hjälpt mig genom denna resa, (på så kort tid) och fått mig att inse vilken fantastisk person jag är!

Jag är en bra vän, mamma, dotter och sambo!

/ljus och kärlek <3