Att försöka se det positiva i det negativa har varit svårt för mig. Men nu börjar äntligen knoppen att vakna till.

Det jobbiga i det hela är att jag levt i en svart bubbla (negativitet) tillslut orkade jag inte leva så.

Så jag rannsakade mig själv och startade en underbar resa med mig själv som ökade min självkänsla lite grann.

Kroppen är jag inte riktigt nöjd med men snart så. Jag cyklar 5 km varje dag.

En situation som gör att jag inte orkar,
Isaac och hans beteende:
*Sparkarna
*River
*Trycker in tårna i låret/armarna (beror på hur vi sitter)
*sparkar med hälen på mina fötter.

Detta är bara en bråkdel av Autism och förmodligen lite av utvecklingsstöringen.
Jag vet liksom inte vilket som är vad då allting går in i varandra.
Dravet lyser med sin frånvaro vilket jag är jättetacksam för. Den tittar förbi 3 ggr i månaden. Han stelnar liksom till i blick och kropp. Han blir inte kontaktbar under anfallet. Jag behåller alltid lugnet. Förbereder mig med medicin.

Det har hänt ett par ggr i skolan, då har dem gett honom Buccolam -en krampmedicin som ges i munnen istället för rumpan. Trevligare för honom och skolans personal.

Nej nu ska jag njuta av värmen.

/Ljus och kärlek /

Oj oj. Här har jag inte skrivit på länge ser jag. Har egentligen inte haft ork att skriva. Har haft fullt upp att hålla koll på Isaac. Han är som ett plåster på mig. Haha, rätt gulligt, men kan vara rätt påfrestande.

Dessa 3 v har jag utstått fysisk misshandel kan hag säga, Isaac har sparkat på mig trots tillsägelse och ignorans. Han slutar inte.

Vad gör man som förälder då ens barn sparkar en?

Jag är psykiskt utmattad. Och detta handlar verkligen inte om mitt arbete som PA till honom utan hans beteende.
Jag brukar ställa isaa på golvet tills han slutar, funkar ibland.

Idag ville han ha plåster på minnen för att han körde in sitt knä. Då höll ja om honom en stund och avleder honom genom att titta på filmen Frost (Frozen) då gick det jättebra. Känner mig stolt dom lyckades.

Annars mår jag rätt okej. Speciellt när jag tänker på de glada och positiva som sker i livet.
/Ljus och kärlek /

Cyklat 5 km idag.

Molokheya som JAG har gjort. Så stolt.

Kokad kyckling som ska in i ugnen.

Min godisskål.
Sagan om ringen. Elijah. Min kväll är räddad.

Mina tankar har bara snurrat idag och i stortsett hela veckan. 

I måndags var jag och Isaac på spårvägsmuseet med Sara och Nathan. Jag tyckte det skulle bli jättespännande att få träffa Nathan, eftersom jag aldrig gjort det. Va i helvete händer jo jag låser mig som vanligt och börjar stamma när jag ska prata vilket gjorde att jag var tyst istället. Fan vad jag hatar sånt.

Isaac hade nog det jävligt jobbigt. -Hur vet jag det? Jo jag är hans mamma OCH SER sånt. Han la sig nångra ggr på golvet och gnällde när det inte gick som han ville. Jag förstår självkalrt Isaacs frustration och DET måste sett FÖR djävligt ut i andras ögon, men det skiter jag i, för detta är min vardag och nu trillade polletten NER !! Det är ju därför så många undviker att umgås med oss för att Isaac är som han är -JOBBIG?! Inte sant?

Det är ur mitt mammaperspektiv jag känner hur omgivnigen ser på honom. Fördjävligt.

MEN Jag har inte valt detta liv.

Tis: Fick jag ont i skallen, för att det tog musten ur mig på spårvägsmuset, men åkte med Isaac till Huddinge Sjukhus för att han skulle genomgå ett hörseltest. 

Jag orkar inte hålla på och förklara mig i ett kör!! 

Isaac är värdlens finsate pojke. MEN han har AUTISM och JA det kan försvåra för oss att vara UTE bland människor som har fördomar kring diagnoser för att dem inte VET vad det handlar om. Jag blir jättearg på det! 

Jag har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv som jag gör nu.. 

 Nej, nu ska jag spela lite FV2 på Facebook.

Ville bara skriva av mig lite. 

//Ljus och kärlek//